Under sex veckor har vi fått ta del av berättelser om livskriser, förluster och hopp från några av våra medlemmar. Sex stycken modiga och fantastiska kvinnor har delat med sig av hur yogan hjälpt dem upp när det varit som allra mörkast i livet. Det har gett mig personligen så mycket kraft. Och fått mig att ännu mer fundera över mitt eget möte med yogan.
Jag har suttit framför datorn med ögonen fyllda av tårar och samtidigt som mitt hjärta brustit lite varje gång har det fyllts av oändligt mycket värme och inspiration när jag i egenskap av innehållsansvarig på Yogobe lagt upp alla dessa inlägg på temat Mitt möte med yoga.
Syftet med inläggen har varit att inspirera andra att börja yoga och meditera för att skapa en hållbar hälsa och ett gladare liv, men även att inspirera dem som just nu är där nere i djupet, där många av oss varit. Att visa att det finns ljus i tunneln. Vi kommer fortsätta att regelbundet dela inlägg på temat Mitt möte med yoga här i bloggen, för det är minst sagt viktigt. Dela gärna med dig av din egen berättelse, eller om du känner någon som har en inspirerande resa som kan peppa och hjälpa andra.
Vi bär alla våra sorger
Jag har själv varit där, i mörkret, och känner igen mig så väl i många av historierna. Men ibland kan jag få en känsla av "vad har jag haft att må dåligt över egentligen?". När jag läser om människors förluster och allt tufft de varit med om jag kan tycka att jag inte borde mått så dåligt. Men vi är alla olika, och speciellt sådana där duktiga typer som jag själv, vi tenderar att pendla mellan att tycka att hela världen är emot oss, och att förringa det vi själva varit med om. Nej jag har inte haft extrema förluster. Men jag har haft en del. Och det tillsammans med mycket annat i livet byggs upp, upp, upp. Och utan att släppa på trycket så slutar det i ett inre kaos.
Ut ur mörkret
Som tonåring bar jag så mycket sorg och rädsla. Det var som ett svart hål inom mig, som drog in glädje och ljus och lämnade kvar förvirring och mörker. När jag som 20-åring på alla sätt försökte bedöva min smärta var mörkret så kompakt att inget längre kunde tränga igenom. Det berodde på så mycket, och det var egentligen ingens fel. Jag klandrade andra då. För att ingen såg, ingen hjälpte. Men jag vet nu att alla andra gjorde så gott de kunde. Vuxna klarar inte alltid att vara vuxna. Och det måste vi få sörja, men att klandra gjorde allt mycket värre. Alldeles nyligen hörde jag ett citat på radion: "Jag ville inte dö, men jag visste inte hur jag skulle leva."
Mitt i prick. Det var som om jag hade sagt det själv. Och jag kan fortfarande ibland känna att jag just har väldigt svårt att leva, att jag ibland inte riktigt vet hur man gör. Men det är helt i sin ordning, för vi får alla vara förvirrade ibland.
När en nära vän fick mig i kontakt med den psykiatriska öppenvården så kan hon mycket väl ha räddat mitt liv. För så illa var det, hur dramatiskt det än kan låta. Då, för 15 år sedan, var det fortfarande inte OK att tala om psykisk ohälsa så jag var övertygad om att jag var galen, spritt språngande galen. Men den där inre krigaren som ändå hållit åtminstone nästippen ovanför vattenytan grabbade tag i livlinan som kastats ut. Min väns mod och styrka är jag henne evigt tacksam för.
Yogan - ingen kärlekshistoria
Min yogaväg har varit allt annat än rosenskimrande. Jag testade poweryoga samtidigt som jag började gå i terapi, och det tog lång tid att lära sig se tjusningen i det. Vilken pina! Men jag behövde bli smidigare, och det var bra träning, så jag höll ut. Tills mitt totalt uppskruvade inre en dag sa stopp och jag i full panik fick lämna salen mitt i en klass. Det tog ett år innan jag vågade mig tillbaks. Sen har jag sakta fortsatt, parallellt med terapi och coaching. Till en början enbart som en träningsform.
Att hitta det som passar just dig
Jag sökte under många år efter yoga som passade mig. Men blev aldrig helt nöjd. Jag testade att meditera. Återigen, vilken pina. Jag kan inte bara sluta tänka ju! Men så en dag fick jag tag på en ljudbok med Jack Kornfield, en amerikansk meditationslärare och före detta munk. Plötsligt blev meditationen tillgänglig även för mig. Hans ord gjorde det begripligt. För att jag var redo. Inte förrän då var jag redo. Prestationskraven fanns dock fortfarande med, i kombination med extremt mycket annan träning kom skadorna på löpande band. Och snurret i huvudet blev allt annat än tystare. Och jo, du kan skada dig i yoga. Faktum är att så många gör det, för att vi inte lyssnar på vår kropp...
Sen kom kraschen. Trots år i terapi och arbete med mig själv så var den ett faktum. För jag hade fortfarande inte hittat min väg. Och det kändes ännu värre att krascha när jag jobbat så mycket med mig själv, skammen och piskandet ökades på ytterligare.
Nej, jag tycker ingen ska hamna där. Men ja, vissa av oss måste dit, för vi kommer inte fatta vad vi behöver förstå innan dess. Så jag sa upp mig från jobbet. Jag arbetade med träning och gjorde det jag kände för. Försökte lära mig vara snäll mot mig själv. Försökte långsamt hitta min väg.
Tålamod och tid
Det skulle ta ytterligare 1,5 år. Yoga och meditation fanns där, likaså avslappningsövningar, om än inte helt regelbundet. Sen bestämde jag mig för att ta min yoga till en ny nivå. Att skaffa mig en ordentlig yogalärarutbildning, inte bara instruktörsutbildningen från gymmet. Det var ett sätt för mig att få utvecklas personligen i min yoga i första hand. Jag letade och letade. Och plötsligt dök Ulrica Norbergs Mentorsutbildning upp. 200 timmars yogalärarutbildning i en liten grupp med likasinnade, under ett helt år. Det bara kändes så rätt.
Det där året. Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Någonsin. En lärare, en yoga som, precis som Jack Kornfield gjorde, talade till mig. Som gjorde allt begripligt. Jag hittade yinyoga och restorative yoga. Jag hittade lugn och mjukhet. Jag hittade hem. Verkligen hem. Genom yinyogan släppte till slut det värsta i mina skadade höfter, och därmed en stor sten i mitt bröst. Det svarta hålet drog ihop sig och är nu ganska så litet där inne. Och mindre ska det bli.
Jag var inte stel som ett kylskåp som jag alltid trott. Mina muskler var bara så otroligt spända. Alla känslor, all kamp, alla år av sorg, allt satt där. I hela min fysiska kropp. Jag vågade släppa kontrollen och bara smälta. I hela min kropp och själ. Jag som aldrig kunnat sitta still. Jag njuter som mest av att få sitta i stillhet, länge, länge i mjuka positioner. Jag lever upp av att få undervisa lugna, mjuka klasser.
Yoga - så mycket mer än det fysiska
Det har varit snart två turbulenta år sedan den där utbildningen startade. Men det har varit så givande. Jag mediterar och/eller yogar så gott som dagligen. På mina villkor. 15 min. 1 timme. Vad jag hinner, och orkar. 15 minuter som ibland blir 90 när mattan först känns helt främmande och sen till slut bjuder in mig. Att på sista tiden även ta hjälp av privata sessioner en fantastisk meditationslärare har tagit mig till helt nya nivåer.
Livet går fortfarande upp och ner och jag har om och om igen prövats, såsom livet gör, för oss alla. För visst faller man ibland. Och visst tar de där tankarna som egentligen inte är jag över då och då. Men jag vet nu att jag alltid tar mig upp. Och jag vet vad jag behöver för att resa mig igen. Steg för steg, sakta men säkert.
Med kärlek!
Vill du dela med dig?
Har du en resa och ett möte med yogan som du vill dela med dig av? Maila till mig, linda@yogobe.com så sprider vi mer till fler.
Du vet väl att du i våra Facebookcommunityn BEYOGA365 och YOGAMOM365 kan ta del av kunskap samt både inspirera och inspireras av tusentals yogisar!? Låt oss tillsammans sprida mer värme, kärlek och yoga.
Från vänster: 
Från vänster: Amelia Adamo, 
