- ”Som 22-åring gjorde jag min allra första resa till Indien. Den var jobbig, påfrestande och mycket, mycket givande. I Indien var allt tvärt emot vad som fanns hemma, hur det gick till i Sverige, Norden, Europa, Väst. I Indien tror jag att jag hittade en del av mig och började efter det sakteliga gräva i något som jag bara hade funnit en uns av då”, skriver Therese Lögdahl.
Resan fick mig att börja reflektera
Varför var jag tvungen att prestera? Varför var någon tvungen att kalla mig duktig? Varför var jag tvungen att plugga eller göra karriär? För vem? Och varför? Varför kände jag mig alltid vilsen? – när faktum är att, om vi är närvarande, så är vårt hem där vi befinner oss just nu. Jag, jag, jag….
En enklare tillvaro lockade mer
Jag hade många funderingar och mycket att grubbla på. Jag såg min första döda människa, fick dricka te ur lerkrukor som man sedan skulle kasta på marken, på tågspåret, meditera med munkar på föredrag med Dalai Lama, äta underbar mat, bli påhoppad, känna underbara dofter. Jag fick inte bara se utan även ha råttor stora som små hundar på rummet. Jag fick sova utan madrass, ibland på jordgolv, leva med konstant magsjuka och förundras över hur flexibla vi är till att anpassa oss. Det som slog mig mest var just detta med jaget. Jag kom i kontakt med så många människor i fattigdom, bodde i slum och fick lära känna delar av mig som längtade efter att skala ner tillvaron – Minska, istället för att öka.
Lärdomar för välmående
Många gånger såg jag de män som bara finns till och ändå gör det allra svåraste man kan göra livet. Distansera sig. Det tog tid att förstå för en 22-årig naiv ung kvinna hur deras liv fungerade. Hur de gick runt. Och hur de faktiskt klarade av att vara Sadhu (heliga män). De skapar distans, minskar egot och accepterar sin tillvaro. Detta är fascinerande. Och än mer fascinerande tycker jag att det är då jag inser hur mycket vi har att lära av dessa människor. För att må bra behöver vi lyssna, skapa distans till det vi upplever, låta egot ta ett steg åt sidan och tillåta oss att acceptera vår tillvaro oavsett hemskheter, skit och bedrövelse.
"Alla borde testa att bo på Ashram"
Jag blev inspirerad till att vara med mig själv i tio dagar. I tystnad. Jag bodde på ett ashram och var helt tyst i tio dagar. Bodde helt avskalat och hade inga tillgångar. Jag ville känna. Fullt ut. Och faktum är att jag tycker att det är något som alla borde testa. Alltså jag brukar vara så diplomatisk i allt, typ – ”Jo men det är ju klart, inte passar det alla” – men nej. Testa. Du behöver inte åka till Indien för att vara helt tyst, upptäcka, resa, se nytt, mer! Att sitta på en stubbe i en skog och blunda duger exakt lika gott. Eller bara hemma eller var som helst.
Distansen ledde till acceptans
När jag var tyst, med mig själv, utan något att ”roa” mig med eller finna sysselsättning i skapade jag distans till mig själv. Dels till min fysiska kropp, men också min mentala och även mellan de två. I förlängningen upptäckte jag att distansering leder till mod, osjälviskhet och fysisk kraft genom att mentalt distansera sig från tankar och oro. Jag lärde mig att genom det hittar vi vad som är vårt ego, var det sitter, när det reagerar. Jag lärde mig att när jag släpper det och kan tappa mig själv på ego så utvinns acceptans. Jag kan lättare acceptera min tillvaro oavsett vad som händer i den. Och jag kämpar vidare med detta. Varje dag.
(Och till dig som läser detta och tänker: “nä fy, Indien låter ju helt förskräckligt” – Tänk om. Det är fantastiskt.)
Mer om Therese Lögdahl
Therese inriktar sig främst på yoga som verktyg för stress- och smärthantering vilket hon också föreläser om i Sverige.
Läs mer om Therese på www.thereselogdahl.com
